Jag har så mycket på gång i livet just nu känner jag. Jag är hemma på heltid med tjejerna och har fulla dagar, på kvällarna pluggar jag på distans och Emil jobbar mycket. Jag är sinnesjukt trött men det finns ingen lucka för mig någonstans. Jag måste ha min tid själv på kvällarna, jag skulle aldrig klarat av att gå och lägga mig med tjejerna för att sedan vakna upp tillsammans med dom utan att fått något "vuxet" gjort, måste dessutom plugga på kvällarna. Så då får jag vara lite tröttare på dagen, de går förhoppningsvis över snart! Mitt i allt detta så kan jag ibland stanna upp och fundera. Jag är 20 år, jag har bara levt i 20 år. Jag har hunnit med så mycket de sista 4 åren, men jag känner mig knappast som 20. Därför får jag ibland en sån flash, "shit! jag skulle egentligen pluggat högskola och bott i studentlägenhet nu", de är som att jag inser att jag inte är 30+. Känns knäppt när den känslan infinner sig. Men sen skulle jag inte velat leva som en "vanlig" 20-åring. Shit vad tråkigt om livet hade kretsat runt struntsaker och plugg. Nej gud vad jag trivs så himla bra i min roll som mamma, fästmö och vägledare, hade inte bytt ut det mot något!