Hon blev upplagd på mitt bröst direkt efter att hon kom ut, hon fick ligga där en stund innan barnmorskan kom och skulle ta i henne. Helen tyckte att hon var lite lealös i kroppen, hon hade typ spagettiarmar och ben. Hon skrek dessutom inte lika högt och mkt som nyfödda ska göra, hon ville heller inte ta bröstet. Vid 1 så tog dem blodprov på henne och vi fick gå in och mysa på rummet så länge. Vid 3 kom dem in och sa att vi skulle till en annan avdelning, 316 närmare bestämt. Vi åkte upp dit utan att riktigt ha ett svar på varför hon inte kunde vara med oss längre, lite snopet. Vi kom upp på 316 och fick förklarat för oss att vår lilla älskling hade en infektion i kroppen. Mer än så sa dem inte, de visste inte vad för infektion hon hade, hur allvarligt det var eller var den kom ifrån. Hon blev satt på en antibiotikakur direkt. Det var riktigt plågsamt att se sitt lilla barn bli stucken av massa nålar för dem kunde inte sätta den i armen för den årdran var för liten, de testade 2 gånger till slut fick dem sätta den i huvudet på henne och de såg så plågsamt ut för henne. Jag och Emil visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till, vi gick ut och promenerade efter att vi hade lämnat henne. Vi bara grät och grät båda 2 eftersom ingen av oss visste hur allvarligt det var, ingen visste hur allvarligt det var. Vi fick samla mod och verkligen ta de här som 2 starka människor.

Vi tog hissen upp till 316 igen och går in till de gula rummet där sessan ligger. Vi går fram till hennes säng och ser att hon har fått rör i näsan, syrgas. Men fan va läskigt det såg ut, hon såg riktigt sjuk ut. Men hon tog tydligen inte åt sig tillräckligt med syre så hon behövde hjälp på traven.Dessutom så hade hon elektroder på kroppen som mätte puls och hjärtslag, massa sladdar överallt och hon var dessutom uppkopplad till en maskin, riktigt läskigt! Läkarna visste fortfarande inte hur allvarligt det var eller vad det var för infektion. Men lilltjejen såg så sjuk ut, feber hade hon och hon var helt vit typ. Hon orkade ingenting, hon orkade inte ens äta stackarn så de fick hälla i henne mat! Jag och Emil visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till, vi bara satt som 2 tomma skal och väntade på att få svar på våra frågor. Vid 00 så bestämde vi oss för att gå ner och försöka sova även om det gjorde ont att lämna sessan helt själv under sin första natt... Vi ställde klockan på 04:00 så att vi kunde gå upp och titta till henne, när vi kom upp så berättar barnmorskorna att hon va utan syrgas i 15 minuter men fick sätta dit den sen igen. Det kändes som ett litet framsteg iaf! Vi satt där ett tag innan vi gick och la oss igen.

Dagen därpå fortsatte med antibiotikakurer och syrgas. Fast syrgasen blev urkopplad runt 6 på eftermidadgen och fortsatte att vara urkopplad resten av tiden, hon andades som hon skulle! Läkarna visste fortfarande inte vad det var för infektion, men dem sa att det var ganska vanligt och att vi inte behövde oroa oss. INTE OROA OSS?! Vår lilla älskling ligger på neonatalavdelningen jättesjuk och ni säger att vi inte ska oroa oss!? Dumt sagt, väldigt dumt sagt! Vi kunde inget annat än oroa oss... Denna natten bestämde vi oss för att sova igenom eftersom vi verkligen behövde sova rejält! På morgonen så gick vi reda på att hennes infektionsvärden hade stigit rejält sen dagen därpå, men hennes allmäntillstånd var mycket bättre! Hon skrek högt och mkt, hon var helt rosa i huden, hon tog tillochmed bröstet, så hon behövde ingen annan mat! Och gissa om vi blev glada när läkaren kom och sa att vi kunde ha henne ner hos oss på BB under dagen, ohja de blev vi! Hon skulle fortfarande tillbringa natten på 316 men vi fick ha henne för oss själva hela dagen, helt underbart :) Det var fortfarande ingen som visste vad det var för infektion hon hade eller var den kom ifrån.. Däremot så hade dem röntgat lungorna men det var inget fel på dem inte! Som sagt så fick hon sova på 316 den natten också.

Dagen därpå så blev hon bortkopplad från alla maskiner på heltid, hon var tillräckligt stabil! Vi fick ha henne nere hos oss under dagen och natten, fick bara åka upp med henne när hon skulle ha sin antibiotika. Det var riktigt läskigt att ha henne hos oss under natten, man visste ju inte riktigt om man vågade somna eller inte ifall något skulle hända.. Men det gick skitbra! Vi fick ha henne nere hos oss hela fjärde dagen också, eftersom allt såg ut som det skulle! Vi fick även ha henne under natten, det hade gått knaonbra första natten så det var inga bekymmer med att ha henne nere en natt till.

Den femte dagen, den 9:onde september så fick hon sin sista antibiotikaspruta och hon blev friskförklarad! Vi gick i taket av lycka, vår lilla prinsessa var frisk! Infektionsvärdena såg jättebra ut och hon andades som hon skulle. Vi fick ta ner henne till BB för gott efter en läkarundersökning, och väl på BB fick vi bestämma oss för om vi skulle stanna kvar eller om vi ville åka hem. Vi ville självklart åka hem! Så efter 5 dygn på sjukhuset fick vi åka hem.

Sumering

Vi fick aldrig reda på vad det var för infektion hon hade. Men förmodligen så fick hon infektionen precis när hon kom ut, allt gick för snabbt för henne så hon hann inte riktigt med. Förlossningen tog trots allt bara 35 minuter liksom! Jag och Emil satt uppe på 316 större delen av våran vakna tid, vi ville ju inte lämna vår prinsessa. Hon fick 2 olika antibiotikasorter 2 ggr om dagen och hon var inkopplad till en maskin de första dagarna. Vi låg kvar på BB i 5 dagar, riktigt seg start för lillfia. Tråkig start för mig och Emil med, det medförde att vi blev lite överbeskyddande. Men jag tror att vi blev starka av att hon låg på neonatal, vi fick ett starkare band till varandra, vi fick stötta varandra grymt mycket. Vi kunde inte visa oss svaga för då hade vi aldrig klarat det, hur rädda vi än var så visade vi det inte.

3 September

Jag vaknade runt 15:00 på fredagen (beräknat datum) och kände absolut ingenting. Efter en timme framför tv:n så började jag få ont i nedre delen av magen, tänkte väl att det inte var så mycket med de. Gick på toaletten och då gick en del utav slemproppen. Värkarna gjorde ju inte jätteont, kändes mest obehagligt men för skojs skull så började vi klocka dem (som jag just då trodde var förvärkar bara), det var 15-20 minuter mellan värkarna. Jag och Emil bestämde oss för att vi skulle promenera för att få igång de hela, mest på skoj eftersom vi inte riktigt trodde att något skulle hända. Vid 6 så började värkarna komma oftare och det var 10 minuter mellan dem. Värkarna gjorde nästan inte ont alls, kändes bara lite i nedre delen av magen. Vid 8-tiden så kom värkarna med 5 minuters mellanrum så då fick mamma och Emil panik och sprang ner till tvättstugan för att plocka upp all blöt tvätt och hänga upp i lägenheten ifall vi skulle behöva åka in. Jag ringde till förlossningen men de sa bara åt mig att stanna hemma så länge jag orkade och ville. Värkarna fortsatte och gjorde ondare och ondare, men de gjorde fortfarande inte så ont att jag inte kunde stå upp. De kom med 5-7 minuters mellanrum.  Emil och jag fortsatte att gå på promenader emellanåt, mest för att vi var uttråkade av all väntan. Vi kunde ju inte göra så mycket om det nu var så att förlossningen hade startat. Vid 23:00-24:00 så började värkarna avta. Vi blev alla lite besvikna men det var inte mer med det.

4 September

Mamma, Emil och jag sitter och snackar lite och vid 00:45 så går vi och lägger oss och tittar på tv. Det dröjer inte länge förrän det kommer en värk som gör grymt mycket ondare än dom innan på dagen, den håller i sig mycket längre dessutom (ca 1 minut). Vi har slutat att klocka värkarna eftersom vi inte trodde att något var på gång. Jag hade ju inte känt varken sammandragningar eller förvärkar under graviditeten så vi antog att det bara var förvärkar. De onda värkarna kommer nu med 15 minuters mellanrum (tror jag, som sagt så klockade vi inte) Vi låg och tittade på tv till 2 ungefär sen bestämde vi oss för att släcka ner och försöka sova ifall det skulle hända något. Och så fort vi hade släckt lampan så började värkarna komma mer intensivt. Vi bestämde oss för att börja klocka dem igen, det var 5-7 minuter emellan och dem gjorde riktigt ont! Jag låg och vred mig i sängen varje gång det kom en värk. Vi låg i 2 timmar och bara tittade på klockan, han lugnade mig varje gång det kom en värk. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag var trött som ett svin och otroligt nog så lyckades jag somna mellan 2 värkar men när jag vaknade igen så flög jag upp ur sängen så ont det gjorde . Försökte stå upp under värken men det gick inte så jag lutade mig över sängen men det hjälpte inte. När värken avtog så gick jag på toaletten och då hade resten av slemproppen lossnat och det kom dessutom blod på pappret. Nu var klockan runt halv 5 och mamma vaknade och började göra sig klar för att åka in till förlossningen. Men eftersom förlossningen hade sagt att jag skulle stanna hemma så länge jag kunde så ville jag inte åka in än för jag klarade ju av att vara hemma längre.

Nu gjorde värkarna ännu ondare och jag vill bara skrika igenom dem så Emil gick och tappade upp ett varmt bad åt mig, för vi hade ju hört att det skulle lindra smärtan. Så jag la mig i badkaret vid 5 ungefär och det var otroligt skönt. Värkarna gjorde fortfarande lika ont men det var skönt! Nu började värkarna komma oftare och höll i sig längre. Jag låg och vred mig i badkaret av smärta, skrek så fort det kom en värk också. Mamma fick hålla uppe mitt huvud medans Emil klockade värkarna och ringde in till östra för att förvarna att vi kommer in inatt. Från ingenstans så kom värkarna med 1-2 minuters mellanrum, det var aldrig 3-4 minuter emellan. Och då kan jag säga er att min mamma och Emil fick grymt mycket panik. Jag bara låg och skrek och fick bara vila 1-2 minuter mellan varje värk. Mamma fick dra upp mig ur badkaret för nu skulle vi iväg! Jag hade kunnat stanna hemma längre tyckte jag men mamma vet ju hur det är att föda barn så jag fick snällt lyda henne. Jag gick in på rummet och tog på mig kläder, satte upp håret och packade ner det sista i väskan. Jag och Emil ställde oss i hissen strax innan 6 på morgonen. Vi kom ner och där står mamma och väntar med bilen, jag ska precis sätta mig när jag får en jävla värk. Skriker igenom den och sätter mig sen i bilen. 06:04 lämnar vi parkeringen hemma. Mamma börjar köra mot östra och mina värkar kommer nu med 1 minuts mellanrum bara och det gör ont så in i helvete. Hittar ingen bekväm ställning i bilen heller, jag bara vrider på mig.

När vi väl kommer fram till östra så är det ingen som öppnar dörren så jag får panik och börjar döda ringklockan typ för dem öppnar ju aldrig. När dem väl öppnar så är det ingen där (kom precis i ett skiftbyte) och jag får halvt panik för jag kan inte stå upp på benen längre. Jag måste hänga mig på mamma och Emil för att inte ramla ihop. Efter vad som känns som timmar så kommer det en barnmorska och placerar mig i en rullstol. Jag körs in i ett rum och får ta av mig alla kläder och lägga mig på sängen, klockan var 06:29 när jag kom in på rummet.  Barnmorskan får dra av mig trosorna för det kan jag inte göra själv. Hon säger att hon ska känna efter hur öppen jag är och sen ska hon kalla på en annan barnmorska eftersom hon slutar nu. Hon känner efter hur öppen jag är och spärrar upp ögonen och säger ”Du är 10 cm öppen och det är dags för dig att föda NU”. Hon ringer efter fler barnmorskor och säger att hon ska hämta något att spräcka fosterhinnan med, hon hinner gå 2 steg sen spricker den av sig själv och jag känner hur det blir pisseblött men det var samtidigt jävligt skönt. Nu kommer det in en barnmorska som avbyter hon som slutade. Helen som barnmorskan hette satte något på magen (tror att det var CTG). Mina krystvärkar hade satt igång nu och huvudet var halvt ute när jag krystade. Det kom in en till barnmorska vid 06:50 och då krystade jag aktivt. Barnmorskan frågade om jag ville ha lustgas och jag testade att andas i den 1 gång sen ville jag inte ha mer. Jag ville verkligen inte vara med mer nu, jag var otroligt trött och orkade knappt krysta. Så varje värk som kom så krystade jag för allt i världen. Även om Helen sa åt mig att ta det lugnt för att jag inte skulle spricka så tryckte jag på för kung och fosterland. 07:04 kommer min prinsessa ut på en enda värk och allt bara släpper.

Dem visar upp henne och jag grät så lycklig jag var. Jag tittade på Emil och tårarna bara rann ner för hans kinder, gud vad lyckliga vi var. Han hade lyckats hålla mig lugnt, hjälpt mig att andas, sagt åt mig hur jag skulle krysta, han var verkligen guld värd under förlossningen! Helen la upp henne på mitt bröst och allt var bara underbart, hon skrek precis som skulle och Emil fick klippa navelsträngen. Sen trycker dem in en spruta i benet för att moderkakan ska lossna, och 15 minuter senare så trycker jag ut moderkakan. Vid 8 fick Emil ta Ninja för jag skulle sys. Barnmorskan kände på Ninja och tyckte att hon kändes väldigt lealös, så dem kallade på barnläkaren som fick komma och undersöka henne. Dem gjorde även ett test på navelsträngen och Helen sa att det var tur att hon kom ut nu för hade hon stannat inne i min mage längre så hade det kunnat sluta illa. Vi flyttas upp till BB vid halv 12 och då träffar vi barnläkaren där uppe som tar lite prover på vår älskling. Sen vid 3 så kommer en barnmorska in till vårt rum och säger att Ninja ska upp till en annan avdelning, vi reagerade inte så mycket på den egentligen. Inte förrän vi stod i hissen och vi ser att det står ”Neonatalavdelning” vi har ju sett på tv hur alla jättesjuka barn får ligga på den avdelningen. Den historien kommer däremot upp lite senare för det orkar jag inte skriva om nu.

Från att jag kommer till sjukhuset tills att Ninja är född tar det alltså 35 minuter. Hon föddes helt utan smärtlindring dessutom! Är väldigt stolt över både mig och Emil som orkade göra allt arbete hemma (även om vi trodde att bara hälften av allt arbete var gjort när vi kom till förlossningen).