Hon blev upplagd på mitt bröst direkt efter att hon kom ut, hon fick ligga där en stund innan barnmorskan kom och skulle ta i henne. Helen tyckte att hon var lite lealös i kroppen, hon hade typ spagettiarmar och ben. Hon skrek dessutom inte lika högt och mkt som nyfödda ska göra, hon ville heller inte ta bröstet. Vid 1 så tog dem blodprov på henne och vi fick gå in och mysa på rummet så länge. Vid 3 kom dem in och sa att vi skulle till en annan avdelning, 316 närmare bestämt. Vi åkte upp dit utan att riktigt ha ett svar på varför hon inte kunde vara med oss längre, lite snopet. Vi kom upp på 316 och fick förklarat för oss att vår lilla älskling hade en infektion i kroppen. Mer än så sa dem inte, de visste inte vad för infektion hon hade, hur allvarligt det var eller var den kom ifrån. Hon blev satt på en antibiotikakur direkt. Det var riktigt plågsamt att se sitt lilla barn bli stucken av massa nålar för dem kunde inte sätta den i armen för den årdran var för liten, de testade 2 gånger till slut fick dem sätta den i huvudet på henne och de såg så plågsamt ut för henne. Jag och Emil visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till, vi gick ut och promenerade efter att vi hade lämnat henne. Vi bara grät och grät båda 2 eftersom ingen av oss visste hur allvarligt det var, ingen visste hur allvarligt det var. Vi fick samla mod och verkligen ta de här som 2 starka människor.

Vi tog hissen upp till 316 igen och går in till de gula rummet där sessan ligger. Vi går fram till hennes säng och ser att hon har fått rör i näsan, syrgas. Men fan va läskigt det såg ut, hon såg riktigt sjuk ut. Men hon tog tydligen inte åt sig tillräckligt med syre så hon behövde hjälp på traven.Dessutom så hade hon elektroder på kroppen som mätte puls och hjärtslag, massa sladdar överallt och hon var dessutom uppkopplad till en maskin, riktigt läskigt! Läkarna visste fortfarande inte hur allvarligt det var eller vad det var för infektion. Men lilltjejen såg så sjuk ut, feber hade hon och hon var helt vit typ. Hon orkade ingenting, hon orkade inte ens äta stackarn så de fick hälla i henne mat! Jag och Emil visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till, vi bara satt som 2 tomma skal och väntade på att få svar på våra frågor. Vid 00 så bestämde vi oss för att gå ner och försöka sova även om det gjorde ont att lämna sessan helt själv under sin första natt... Vi ställde klockan på 04:00 så att vi kunde gå upp och titta till henne, när vi kom upp så berättar barnmorskorna att hon va utan syrgas i 15 minuter men fick sätta dit den sen igen. Det kändes som ett litet framsteg iaf! Vi satt där ett tag innan vi gick och la oss igen.

Dagen därpå fortsatte med antibiotikakurer och syrgas. Fast syrgasen blev urkopplad runt 6 på eftermidadgen och fortsatte att vara urkopplad resten av tiden, hon andades som hon skulle! Läkarna visste fortfarande inte vad det var för infektion, men dem sa att det var ganska vanligt och att vi inte behövde oroa oss. INTE OROA OSS?! Vår lilla älskling ligger på neonatalavdelningen jättesjuk och ni säger att vi inte ska oroa oss!? Dumt sagt, väldigt dumt sagt! Vi kunde inget annat än oroa oss... Denna natten bestämde vi oss för att sova igenom eftersom vi verkligen behövde sova rejält! På morgonen så gick vi reda på att hennes infektionsvärden hade stigit rejält sen dagen därpå, men hennes allmäntillstånd var mycket bättre! Hon skrek högt och mkt, hon var helt rosa i huden, hon tog tillochmed bröstet, så hon behövde ingen annan mat! Och gissa om vi blev glada när läkaren kom och sa att vi kunde ha henne ner hos oss på BB under dagen, ohja de blev vi! Hon skulle fortfarande tillbringa natten på 316 men vi fick ha henne för oss själva hela dagen, helt underbart :) Det var fortfarande ingen som visste vad det var för infektion hon hade eller var den kom ifrån.. Däremot så hade dem röntgat lungorna men det var inget fel på dem inte! Som sagt så fick hon sova på 316 den natten också.

Dagen därpå så blev hon bortkopplad från alla maskiner på heltid, hon var tillräckligt stabil! Vi fick ha henne nere hos oss under dagen och natten, fick bara åka upp med henne när hon skulle ha sin antibiotika. Det var riktigt läskigt att ha henne hos oss under natten, man visste ju inte riktigt om man vågade somna eller inte ifall något skulle hända.. Men det gick skitbra! Vi fick ha henne nere hos oss hela fjärde dagen också, eftersom allt såg ut som det skulle! Vi fick även ha henne under natten, det hade gått knaonbra första natten så det var inga bekymmer med att ha henne nere en natt till.

Den femte dagen, den 9:onde september så fick hon sin sista antibiotikaspruta och hon blev friskförklarad! Vi gick i taket av lycka, vår lilla prinsessa var frisk! Infektionsvärdena såg jättebra ut och hon andades som hon skulle. Vi fick ta ner henne till BB för gott efter en läkarundersökning, och väl på BB fick vi bestämma oss för om vi skulle stanna kvar eller om vi ville åka hem. Vi ville självklart åka hem! Så efter 5 dygn på sjukhuset fick vi åka hem.

Sumering

Vi fick aldrig reda på vad det var för infektion hon hade. Men förmodligen så fick hon infektionen precis när hon kom ut, allt gick för snabbt för henne så hon hann inte riktigt med. Förlossningen tog trots allt bara 35 minuter liksom! Jag och Emil satt uppe på 316 större delen av våran vakna tid, vi ville ju inte lämna vår prinsessa. Hon fick 2 olika antibiotikasorter 2 ggr om dagen och hon var inkopplad till en maskin de första dagarna. Vi låg kvar på BB i 5 dagar, riktigt seg start för lillfia. Tråkig start för mig och Emil med, det medförde att vi blev lite överbeskyddande. Men jag tror att vi blev starka av att hon låg på neonatal, vi fick ett starkare band till varandra, vi fick stötta varandra grymt mycket. Vi kunde inte visa oss svaga för då hade vi aldrig klarat det, hur rädda vi än var så visade vi det inte.